Information om barn i sorg

• Att berätta för ett barn att någon är allvarligt sjuk eller att någon har dött

• Att hjälpa ett barn att förstå

• Barns sorg kan komma till uttryck på olika sätt

• Att hjälpa ett barn i sorg

• Vid dödsbädden och begravningen

• När barn behöver extra hjälp

Att berätta för ett barn att någon är allvarligt sjuk eller att någon har dött

Ett bra sätt att hjälpa barn att bli trygga i en svår situation är att svara på deras frågor så konkret som möjligt. Det bästa är att försöka vara tydlig och anpassa mängden och typen av information utifrån barnets mognad och ork. Tydliga detaljer kan underlätta för barnet att förstå, samtidigt kan för många detaljer bli för mycket för barnet att ta in. Man behöver vara lyhörd för barnets frågor och berätta i takt med att barnet orkar lyssna och ta in. Oklarheter och undvikande svar från de vuxna kan leda till feltolkningar och fantasier som kan vara svåra att hantera för barnet.

Det är också bra se till att de har förstått vad man har sagt. Barn kan ha ett behov av att prata om samma sak tusen gånger för att bemästra sin rädsla. Det kan kräva tålamod från den vuxne att om och om igen gå igenom samma sak. Men det är barns sätt att bearbeta skrämmande eller svårbegripliga upplevelser.

Det kan vara klokt att fundera på vem som ska berätta. Om en förälder själv är mycket ledsen kan det vara bra att den andre föräldern eller någon annan vuxen finns med så att det alltid finns någon som har krafter och tålamod att möta barnets reaktioner.

Barn behöver också få veta när en anhörig är svårt sjuk och döende. Även då behöver man anpassa informationen och detaljerna till utifrån barnets mognad och hur mycket barnet orkar. Man kan behöva vara tydlig med att trots att den anhöriga får mediciner och behandling är sjukdomen så svår att läka att det finns risk att personen dör.

Barns upplevelse och förståelse av döden varierar utifrån barnets utveckling och personlighet. Hur man pratar med barn om döden beror på barnets ålder och mognad. Uppdelningen nedan är därför ungefärlig.

Barn under fem år

För barn under fem år är döden inte slutet. De förstår inte att alla livsfunktioner upphör eller att alla kommer att dö. De kan fråga om pappa kommer tillbaka snart eller om de kan spara sin mat och ge till morfar nästa gång de besöker graven eller minneslunden. Andra frågor kan vara om de döda kan bli hungriga eller när de ska vakna. Eftersom de inte förstår den fulla innebörden av ordet död, kan de ha svårt att förstå abstrakta förklaringar till döden. De kan behöva få förklarat om och om igen att den döda inte kommer tillbaka. De behöver få veta att den som är död inte andas längre, att hjärtat inte slår, att den döda inte tänker eller känner någon smärta.

Små barn uppfattar ofta sig själva i centrum av allt som händer. De kan få för sig att någonting de sagt, tänkt eller gjort kan ha orsakat någons död. Vissa barn är extra snälla eftersom de har skuldkänslor för vad som hänt. Även om det kan vara bekvämt för omgivningen är det bra att komma ihåg att det är en reaktion som behöver bearbetas. Andra barn kan bli bråkiga och utagerande.

Även om det kan kännas svårt är det bra att prata med barnet om vad som hänt och förklara så mycket man kan av det som hänt. Låt barnet ställa frågor. Det kan vara lättare att prata med barnet om man tillsammans utgår från en bok som tar upp det som har hänt.

Fem till nio år

När barnet är mellan fem och nio år böjar de får allt större uppfattning om vad döden är jämfört med när de var yngre, men tror fortfarande att den döde kan komma tillbaka. Barnet kan fundera över hur den döde ser ut om han eller hon kommer tillbaka. Om döden skett i en olycka kanske den döde fortfarande ser ut som efter olyckan. Barn i denna åldern har ofta konkreta frågor kring döden: “vad händer om man begravs i jorden?”, “äter maskarna upp kroppen” och så vidare.  Det gäller att vara ärlig när man besvara frågorna, men samtidigt ge svar som är hanterbara för barnet. Fantasi och verklighet kan blandas: kommer mamma tillbaka som en vampyr? Om pappa är ett spöke, kan han gå genom väggar nu? I den här åldern börjar barnen inse att även andra kan dö och det blir viktigt att skydda familjen till exempel med hjälp av fällor vid dörren.

Nio till tolv år

Nu förstår barnet att döden är för evigt och att vi alla kommer att dö en dag. Barnet förstår också att det inte behöver vara någons fel att en person dör. För en del barn kan det vara svårt att bli medveten om att livet bara kan ta slut. Fantasier om att den döde ska komma tillbaka hjälper inte längre. Även om barnet förstår döden som begrepp kan det ha svårt att hantera sina egna känslor. En del barn orkar bara med sin sorg i korta perioder. Sen kan det springa iväg och leka igen, för att komma tillbaka och gråta några timmar senare.

Prata med ett barn som är i tonåren

Tonåringen förstår vad som har hänt och kan sätta döden i ett större perspektiv. Tonåringen förstår att det som hänt kommer att påverka familjens framtid.

Barn reagerar olika, så är det även i tonåren. Eftersom tonårsperioden är en tid då man håller på att frigöra sig från sina föräldrar för att skapa en egen identitet vill tonåringen ofta klara sig själv. Förhållandet till kompisar kan verka viktigare än familjen och rädslan för att vara annorlunda kan vara stor.

Många tonåringar väljer att prata med vänner i stället för föräldrar och släkt. Det är bra att vara lyhörd för hur barn i tonåren reagerar och se till att finnas där när man behövs. Det kan vara svårt för honom eller henne att föreställa sig hur de skulle kunna få hjälp och hur den skulle kunna se ut. Även om man får ett snäsigt svar är det bra att visa att man bryr sig genom att fråga hur barnet mår, och ha tid att prata när barnet behöver det. (Källa 1)

Att hjälpa ett barn att förstå
 

Beroende på hur gamla barnen är har de olika förståelse för vad döden innebär. Innan skolåldern förstår inte barnet att döden är bestående. De har också svårt att begripa metaforer, vilket gör att du som förälder måste anpassa språket och vara tydlig. Man ska inte säga “somna in” för då skapar det ångest kring att lägga sig och somna. Likaså funkar inte “gå vidare”, “ta ner skylten” eller “åkt till himmelen”. Var konkret och säg “han är död”, “han kommer inte tillbaka”. Annars förstår de inte. Begreppet ”för alltid” är väldigt svårt att förstå i förskoleåldern.
 

Både barn och vuxna går igenom samma sorgefaser, men barnen har inte samma förståelse för att det kommer att kännas annorlunda längre fram. De lever väldigt mycket här och nu och tror att så som det känns nu kommer det alltid att kännas. Då kan man som förälder hjälpa med att ge perspektiv. Det är bara att vara ärlig och säga att “nej, den här personen kommer inte tillbaka, men det är också så att det kommer att kännas annorlunda om ett tag” och förklara att man kan bli glad igen. Man kan vara både ledsen och glad. (Källa 2)

Barn behöver få veta hur vuxna kan reagera när någon dör. En förälders sorgereaktion kan skrämma barn. De är kanske inte vana vid att en förälder gråter och är ofta rädda för att föräldern ska bryta ihop och inte orka ta hand om dem. De behöver få veta att förälderns reaktioner inte är farliga utan lika naturliga som deras egna.

Barn behöver få information om hur andra barn och ungdomar brukar reagera. Det är bra att prata om det och det finns även böcker som är anpassade för olika åldrar. Om barnet känner igen sig och får bekräftelse för vad som händer och vad barnet känner är det lättare att förstå att "jag reagerar som de flesta andra, det är inget fel på mig, fast jag inte känner igen mig själv just nu". (Källa 1)

Barns sorg kan komma till uttryck på olika sätt

Precis som vuxna kan barn som har sorg reagera på många olika sätt. Det är vanligt att vara ledsen, känna oro, ha svårt att vara ensam, få starka minnen, ha svårt att somna och drömma mardrömmar. Man kan också få ont i kroppen, eller må dåligt som om man vore sjuk. Det är även vanligt att vara arg och göra saker så att man får mycket uppmärksamhet, eller att känna skuld och skam för det som har hänt.

En del barn kan också få svårt att följa undervisningen i skola på grund av hur de mår. Sorgen kan också påverka relationer till kompisar och personal. Barnet kan dra sig undan, vilja vara hemma mer eller få minskad lust att vara med andra och leka.

Hur barnet sörjer kan påverkas av hur föräldern eller syskonet dog, vilken relation barnet hade till den som har dött och om det finns någon viktig person i barnets närhet som kan finnas där i stället. Sorgen påverkas också av vilka tankar och fantasier barnet har kring hur personen dog. (Källa 1)

Barn kan reagera annorlunda än vuxna

Hur barn reagerar på sorg är olika beroende på omständigheterna, ålder och personlighet.

Ibland reagerar barn till synes irrationellt när de sörjer. De skrattar eller blir arga, sparkar och slår. Någon berättar otäcka vitsar, andra vill bara dra sig undan, medan någon låtsas som om ingenting har hänt. En annan kanske blir som ett litet krävande barn. Det kan verka som om ett barn obegripligt snabbt kommit över förlusten av en älskad person. Kanske barnet leker och skrattar direkt efter begravningen. Känslorna kan bli så starka och obegripliga att de blir för svåra att hantera för barnet. Sådana reaktioner är då ett försvar mot det alltför svåra. Egentligen är de inte konstiga, utan nödvändiga för att barnet ska stå ut.

Om man möter barnets beteende med ilska och tillrättavisningar kan barnet få en känsla av att vara övergivet och oförstått.

Barns sorg ska tas på allvar, även om den visar sig på andra sätt än hos vuxna, eller kanske inte ens märks. Leken kan vara barnets bästa och viktigaste metod för att bearbeta svåra känslor. Att leka det hemska är också ett sätt att få kontroll över de känslor det väcker. (Källa 1)

Sorg och reaktioner under tonårsperioden

Barn i tonåren reagerar olika. I den tiden av barnets utveckling kan det vara svårt att hitta en balans mellan beroende och oberoende. Som nästan vuxen men samtidigt fortfarande barn kan tonåringen verka klara sig bättre än vad hon eller han egentligen gör. Av det skälet kan tonåringen lätt hamna litet vid "sidan av" i den sörjande familjen. Tonåringen avvisar ofta erbjudanden om stöd och man kan tro att han eller hon inte sörjer så mycket. Det kan vara svårt för honom eller henne att föreställa sig hur de skulle kunna få hjälp och hur den skulle kunna se ut. En del tar dessutom ansvar för att vara starka och stötta de andra i familjen. Samtidigt kan tonåringen känna bitterhet över att ha blivit gjorda till bipersoner i sorgen. Därför gäller det att vara lyhörd för unga människors speciella behov. Ofta visar sig deras sorg indirekt genom till exempel sömnproblem, mindre intresse för skolan eller håglöshet.

Det är svårt att frigöra sig från någon som inte finns. De kan också vara svårt att frigöra sig från den förälder som finns kvar samtidigt som den personen är den enda man har. Att omvärdera den förälder som har dött kan också innebära problem. Att inse att pappa eller mamma inte var fulländad kan kännas som om man talar illa om personen.

Om det är en förälder som har dött får en del ungdomar ett sämre förhållande till den andra föräldern. Negativa känslor för den som har dött och försvunnit verkar ha förflyttats till den andra föräldern. Det kan vara svårt att ta emot sådana negativa känslor som förälder. Men det kan kännas lättare om man vet att det är en ganska vanlig sorgereaktion.

Det kan vara svårt att inse vad den som har dött har betytt och vad förlusten innebär. För en del kan det ta flera år innan sorgearbetet kan börja. Men tecken på sorgen kan ha funnits där hela tiden på ett sätt som varken den unga själv eller omgivningen har satt i samband med dödsfallet. Det kan till exempel visa sig som koncentrationssvårigheter, aggressioner eller trötthet.

Reaktionerna när någon dör är väldigt olika. En del tonåringar kan till exempel bli inåtvända och grubblande, och en del kan på sikt bli nedstämda och ibland ha dödstankar. Andra kan ha svårt att vara hemma och tänka på det som hänt, de skjuter upp sorgearbetet och håller smärtan borta. Många tonåringar väljer att prata med vänner i stället för föräldrar och släkt. (Källa 1)

Att hjälpa ett barn i sorg

När någon i familjen dör vänds tillvaron upp och ner för både barn och vuxna. Ofta hittar man sätt att stödja varandra i familjen eller hos andra närstående och vänner, både i den första omedelbara sorgen och längre fram. Att visa och dela sorgen är ett sätt att komma varandra nära och en bra grund för att bearbeta den.

Barn i sörjande familjer kan bli rädda för att också andra i deras närhet ska dö eller försvinna eller för att de själva ska dö. Därför kan barnet behöva mer stabila förhållanden, att det är sig likt och som vanligt hemma, på förskolan och i skolan. Det är bra att kunna vara tillsammans och undvika att skicka barnet till exempelvis mormor och morfar. Om man måste vara ifrån varandra är det bra om barnet kan förberedas innan, så att det känner sig tryggt. Barnet har behov att delta i det som händer. I den vardagliga samvaron finns alla möjligheter att fråga och prata om det som har hänt. Gå igenom det många gånger och lyssna på barnets tankar och upplevelser. Låt barnet också rita och leka om det som har hänt.

Det är bra att försöka hålla fast vid de välkända, trygga rutinerna i vardagslivet. Man behöver ta pauser från sorgen.

Ett utmärkt sätt att flytta fokus från dig själv är att använda högläsning av barnböcker. Det finns en rad barnböcker som tar upp döden på ett fint sätt. Att läsa barnlitteratur är bearbetning både för oss vuxna och för barnet. Det ger igenkänning och empati. Då kan vi tillsammans fundera och reflektera och inte känna oss så ensamma. (Källa 1)

Vid dödsbädden och begravningen

Att se den som har dött

När någon dör tycker många att det är viktigt att få ta avsked genom att se den som har dött. Även barn kan vilja se den döda, men ingen ska naturligtvis övertalas mot sin vilja. Om barn och unga ska se den döda är det bra om det sker i samband med dödsfallet, vid dödsbädden, och om den avlidne har dött lugnt och stilla. Det är bra att förbereda barnet på vad som kommer att hända, exempelvis att den som har dött ser annorlunda ut. Om det har gått lång tid efter dödsfallet eller om den som dött bär spår av en svår, dramatisk död är det inte lämpligt att se den som har dött.

Begravningen – att ta avsked

När begravningen närmar sig dyker frågan upp om barnet ska vara med. Kan det vara uppskakande eller skadligt? Det finns inget rätt svar. Det beror på omständigheterna kring dödsfallet, barnets ålder och personlighet.

När någon dör tycker de flesta att det är viktigt att ta avsked på något sätt. Man kan utgå från att det också gäller barn. Ju större möjlighet att få ta avsked på det sätt som barnet själv önskar, desto bättre. Det gör det lättare att förstå det som har hänt, så att man på sikt kan acceptera det. Olika ritualer, som att lägga blommor och minnessaker på eller i kistan, kan vara särskilt viktiga för barn och ungdomar.

I de flesta fall är det bra för barnet att tillsammans med andra sörjande få samlas i den gemensamma begravningsceremonin. Barn har lika stor rätt och ofta samma behov som vuxna att delta, men ingen som inte vill ska behöva vara med. De får sällan möjlighet att på ett så konkret sätt se och förstå vad döden innebär som under begravningen. Barn har också rätt att få uppleva gemenskapen med alla de andra som delar sorgen. Om de är väl förberedda och man går igenom det som har hänt och ska hända, hanterar de oftast situationen utan problem.

För barn som är nära anhöriga är det ofta positivt att få komma in och se kistan en stund före själva begravningsakten. Då kan de få tid att förbereda sig och ställa frågor. Om man som förälder väljer att inte ta med barnet är det viktigt att berätta så utförligt som möjligt om begravningen. Annars kan det hända att barnet skapar sig felaktiga fantasier.

Att ta farväl

Många barn känner att de inte hann säga "Hej då" eller "Jag älskar dig" till den som har dött. En del skriver brev som de gräver ner vid graven, andra skriver meddelanden på ballonger som de sedan släpper i luften. Det spelar ingen roll om barnet tror att meddelandet kommer att läsas eller inte. Huvudsaken är att barnet får vara delaktigt på olika sätt. (Källa 1)

När barn behöver extra hjälp

Ett barn kan behöva extra hjälp om

• Om barnets beteende ändrar sig betydligt efter dödsfallet, till exempel om det isolerar sig från vänner eller blir helt oregerligt.

• Om barnet var närvarande vid dödsfallet eller om det fann den döde, och minnesbilder från dessa situationer fortsätter att komma tillbaka.

• Om barnet är ledset en lång tid efter dödsfallet, fortsätter att ha dålig motivation i skolan eller har tankar på att inte längre vilja leva (Källa 3)

Mer stöd och hjälp

Det vanliga är att man vänder sig till någon som står en nära, till exempel en släkting eller en nära vän. Det kan vara bra att veta att människor runt omkring ofta känner sig hjälplösa och inte vet hur de ska göra, de kan till exempel tycka det är svårt att närma sig eller tycka att de lägger sig i. Därför kan det ibland vara nödvändigt att vara tydlig med när man behöver hjälp.

Det finns flera föräldratelefoner dit man kan vända sig anonymt. Man kan ringa föreningen Mind, för psykisk hälsa, eller Rädda barnen. Bris har också hjälptelefoner för både barn och vuxna.

Begravningsförrättarna är vana att möta människor i sorg och kan vara till visst stöd. Församlingar, vilken religion det än gäller, har beredskap att ta emot sörjande. Många kyrkor erbjuder samtal för den som förlorat en anhörig.

Man kan också få hjälp och stöd av en psykolog eller en kurator i till exempel förskolan eller skolan. Man kan även prata med en sjuksköterska eller en psykolog på barnavårdscentralen. Det går också att kontakta en privatpraktiserande psykolog eller samtalsterapeut.

Vid svåra och långvariga sorgereaktioner hos barn och unga kan man behöva vända sig till barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Man kan också vända sig till BUP för att få råd om hur man själv hjälper sitt barn på bästa sätt.

Källor

1. broschyren "Sorg i familjen – vad händer med barnen?" utgiven av föreningen Mind - för psykisk hälsa

2. Maria Farm, legitimerad psykolog och författare till Sorgboken

3. Barns sorg några råd till familj och vänner av Atle Dyregrov och Elin Hordvik, Rädda barnen