MORSDAG PÅ SÖNDAG

Jag var 15 år när min mamma dog. Kanske en svår ålder att förlora sin mamma men i vilken ålder är det lätt? Jag skulle säga att det inte finns någon.

Samma dag som min mamma gick bort så minns jag känslan av att jag bara ville att allt skulle vara som vanligt. Jag ville bara cykla bort till den lokala kiosken och hänga med kompisar och prata om oviktiga saker.

Jag åkte aldrig till kiosken, det kunde man ju inte göra när ens mamma precis hade gått bort..

Räddningen till att mitt liv tuffade på relativt bra var för att jag har en pappa som orkade axla två roller. Någon månad efter att mamma hade gått bort var vi på väg ut genom dörren, jag för att cykla till skolan och pappa köra till jobbet. Då säger pappa plötsligt, ”Micki, du kan inte gå ut med blött hår!!! Du kommer bli förkyld” En mening jag hört hundratals gånger från mamma som nu landade i pappas mun. Det komiska i det hela var att pappa själv stod med blött hår och det var jag snabb att påpeka.

Vi har även pratat ofantligt mycket om mamma. Pappa var i början initiativtagaren till samtalen men efter ett tag så kom det även från min sida. I början var det nästan bara tårar vid varje tillfälle men efter en tid kunde vi långsamt börja skratta.

Jag tror aldrig att saknaden försvinner och man hamnar i nya situationer där den förstärks. När min dotter Peggy föddes kände jag en enorm saknad över att mamma inte fanns där. Sen kändes det så orättvist att mitt barn inte skulle få ha en mormor. Men återigen gick pappa in och blev mormor och morfar i ett och ger idag min lilla dotter oändligt med kärlek. 

Vi saknar dig mamma! 

/Micki

På söndag är det Morsdag. Ett fint tillfälle att bidra till Karl Werntofts Minnesfond, till förmån för barn som förlorat en förälder.

(Swish 1236620371, BG 668-3155)

För mer information om fonden och möjlighet att skriva ut Gåvobevis till Mor besök fliken “GE EN GÅVA”

Mitt livs viktigaste projekt!

Hade SORGEN varit annorlunda om vi hunnit ta farväl av Philip? Jag vet inte!
Hade LIVET blivit annorlunda om vi hunnit ta farväl av Philip? Jag vet inte!
Det är mycket jag inte vet och kommer heller aldrig att få svar på. Men en söndag i januari 2016 stod det klart – jag hade mitt livs största och viktigaste projekt framför mig. 

Min man hade tagit sitt liv och jag hade förlorat min livskamrat och mina barn sin far. Över en dag tog livet en annan vändning, än den vi hade planerat. Nu gällde det att hålla ihop och stå rakryggad och stark. Det fanns inte tid att fundera på varför och framför allt inte läge att klappa ihop. Att berätta för flickorna, då 8 och 10 år, var i det ögonblicket det allra svåraste. Jag satte mina flickors behov först och mycket har sedan dess kretsat kring vår lilla familj och vägen framåt. Såhär 2,5 år senare känner jag att jag inte hade kunnat göra så mycket annorlunda. Vi har tagit en dag i taget och Philip finns fortfarande med oss i vår vardag. Vi drar oss aldrig för att nämna pappa i olika sammanhang, det hade varit som att sudda bort alla år vi har haft tillsammans. Jag har alltid varit öppen med vad som har hänt vår familj och jag är öppna med vår sorg och saknad. Detta tror jag har varit avgörande för hur mina flickor mår idag. Vad som gör ont i mig är människor som tittar bort av rädsla för att känna vår sorg. 

I huvudet på min 12-åring: 
– Jag tror att mina kompisar har glömt att pappa har gått bort. Ingen nämner honom längre. Det känns som att han aldrig existerat. Ingen frågar hur jag känner eller mår. Det känns ensamt.

I huvudet på min 10 åring:
- Jag undrar hur livet hade varit om pappa levde. 

Det är mycket som mina tjejer funderar över och vi har haft många och långa diskussioner kring vår situation, skuld och psykisk ohälsa. Dessa samtal har varit och är fortfarande viktiga och fina stunder med både skratt och tårar. Jag känner ett stort ansvar att rusta mina tjejer för att de ska kunna bemöta frågor som tids nog kommer från omgivningen. 

I vardagsrummet har vi en liten minneshylla med ett fotografi av Philip. För oss känns det så mycket bättre att titta på ett fotografi och minnas det fina, än att gå till kyrkogården. Eller när livet känns tufft bara gå förbi och häva ur sig ”hur fan kunde du”. Graven känns så definitiv hur fin den än är. 

Philip – vi älskar dig och saknar dig så mycket!

Gordana Clavères

Är det fel på mig som är glad och skrattar ibland?

När jag var 10 år dog min far i en bilolycka under en resa i utlandet. Ett år senare var jag hemma hos en klasskompis och lekte då en grannflicka kom in och ville vara med. Vi hade roligt och skrattade mycket. Efter ett tag kom det upp att min far var död och att det hade hänt för ett år sedan. Då säger grannflickan:

“Om det hade hänt mig hade jag varit ledsen hela tiden.”

Strax därefter började de andra två att leka igen, medan jag inte kunde sluta tänka:

Borde jag vara mer ledsen än vad jag är?
Är det fel på mig som är glad och skrattar ibland?

Dessa frågor gick igenom mitt huvud om och om igen. Genom åren har jag förstått att min sorgereaktion var helt normal, men grannflickans ord påverkade mig mycket just där och då. Jag önskar att jag hade berättat om mina tankar för någon vuxen så jag hade fått veta att det är okej att vara glad och skratta emellanåt även om man förlorat någon nära. Att man sörjer vissa stunder men behöver koppla av, ha roligt och tänka på annat ibland.

Ida

Jag ljög och sa att mina föräldrar var skilda..

Jag minns när jag var på ridläger som 10-åring. Jag var där med min kompis Ann. Sista dagen var det hopptävling och föräldrarna var välkomna att komma och titta innan det var dags för hemfärd. Några barn frågade mig varför min mamma kom ensam med mina syskon. 

Jag ljög, sa att mina föräldrar var skilda och att min far var bortrest. Ann såg förvånad ut men sa ingenting. Jag visste, om jag sa att min far var död skulle de som alla andra bli konstiga, tysta och inte veta vad de skulle säga. Det kunde också hända att de hade uttryckt hur fruktansvärt det var och att de absolut inte hade klarat av om deras pappa skulle dö... som om jag var konstig som stod här glad och var på ridläger.  

Åsa, förlorade sin far som 8-åring, i bilolycka 1982 

En fyraårings sorgereaktion

Kalles far dog i en trafikolycka när han var på resa i annat land. Kalle var då fyra år och hans tre äldre systrar reagerade med skrik, gråt, ilska, förtvivlan m.m. Kalle reagerade inte speciellt, var lite tankfull men för övrigt var han som vanligt. Som mor reagerade jag inte särskilt på detta utan koncentrerade mig på de äldre barnens och min egen sorg. En eftermiddag, ca två månader efter dödsfallet, var Kalle hos en jämnårig granne och lekte. När jag hämtat honom och vi närmade oss bilen så slängde Kalle sig plötsligt på marken och skrek och sparkade. Jag lyfte upp honom och frågade vad det var som hände. Han fortsatte skrika och sparka och jag kämpade för att hålla honom. Till slut fick jag in honom i bilen och vi kunde köra hem, Kalle var fortfarande hysterisk. Genomsvettiga, båda två, kom vi innanför dörren och Kalle skriker till mig ”du lovade att far skulle komma hem” och så sprang han in på sitt rum.

Jag blev nästan paralyserad, hade aldrig sett Kalle så här. Jag slängde mig på telefonen och ringde barnpsykiatrisk klinik. ”Jag måste prata med någon som förstår sig på barn och sorg” nästan skrek jag till den som svarade. Efter en stund hörde jag en vänlig mansröst i luren som bad mig berätta vad som hänt. Mannen i luren lyssnade noga och sa efter en stund; ”Äntligen har Kalle förstått att far inte kommer hem. Han har räknat till femtio, räknat till femtio och räknat till femtio och väntat på far. Du skal vara glad för att han äntligen reagerar, det hade varit illa om han inte gjort det.” Hoppas att jag tackade ordentligt, det var en stor lättnad att höra dessa ord och kunna gå in och krama Kalle länge. Vi reagerar och sörjer väldigt olika relaterat till bl a ålder, personlighet och uttrycksförmåga.

Elisabet

En tom plats...

Svea åtta år dukar ofta för fyra. Den fjärde platsen bredvid Svea gapar jobbigt tom och porslinet förblir oanvänt. Vi försöker lindra och minnas genom att ha Far närvarande i våra samtal. Ibland går det bra, andra gånger blir det för tufft. Idag tog ilskan över och ett glas flög i golvet.

Frida

Inga fler hämtningar av Far..

Känslan när du hämtar din lilla kille på dagis och han ser besviket på dig.
Men jag vill ju att Far ska hämta mig...
Tårarna går inte att stoppa, Stig gråter, jag gråter och dagisfröken gråter.
Det blir inga fler hämtningar och värmande kramar av Far och du är bara fem år Stig.
Det borde inte få vara så här!

Frida

KARL WERNTOFT

Ring polisen, ring polisen, sa Stig, med panik i rösten och med tårarna rinnande längs med kinderna, när Kalle & jag tvingades berätta för barnen att nu kommer Far snart att dö. Behandlingarna hade kommit till den punkten när de gjorde mer skada än vad de hjälpte och kroppen tog bara mer och mer stryk. Det gick inte att ge fler cytostatikabehandlingar. 

Läkarna estimerade en vecka, kanske veckor men inte månader, och vi fick fundera på död hemma eller på hospice. Kroppen var helt slutkörd och tumörerna tog fullständigt över. Kalle borde inte kunnat vara uppe och gå och träffa oss alla, men viljan var så oerhört stark. Han ville så gärna leva och lät oss veta att han minsann inte tänkte ge upp ännu! 

Kalle kom aldrig hem, hjälpbehovet var alltför stort. Sista familjemiddagarna blev på hospice. 10 dagar efter definitiva samtalet med barnen och 18 månader efter han fick sin diagnos med spridd pankreascancer dog han 20 oktober.

Att behöva se den man älskar genomlida en sådan här resa går inte att beskriva. Ångesten och smärtan är så fruktansvärd grym!

Vi vände oss till många experter världen över och Kalle var otroligt modig och provade i tillägg till konventionella metoder även ännu icke beprövade metoder. Det betyder oerhört mycket för mig att jag kan berätta för Svea & Stig att vi gjorde allt som stod i vår makt och det gav oss i stunden ett viktigt hopp. Det i kombination med Kalles fantastiska livsglädje och positiva inställning gjorde att vi fick fantastiskt många fina stunder ihop även under sjukdomstiden. Vi fick stunder och minnen som vi delar med många av er fina vänner och naturligtvis vår härliga storfamilj.

Att Svea och Stig nu tvingas dela samma öde som deras far och förlora sin far innan 40 års ålder var något som smärtade Kalle något oerhört. Kalles Far Thomas dog när Kalle var bara fyra år och hans äldre systrar Åsa åtta år, Ida tio år och Anna tolv år. Thomas var på resa i Sydafrika men kom aldrig hem till sin kära stora familj, en tragisk bilolycka tog hans liv. Kalle visste med bakgrund av detta allt för väl vad avsaknaden av en far innebar och han ville så otroligt gärna se sina barn växa upp. 

Stödet från sjukvården till familjer med små barn som drabbas har föga imponerat på mig. Jag ser att det finns väldigt mycket att göra och vill tillsammans med Kalles underbara mor och systrar med minnesfonden försöka bidra med att fylla en liten del av detta tomrum. Framförallt handlar det om att barnen inte ska känna att de är ensamma i situationen. Vi vill bygga nätverk och erbjuda barnen och dess familjer tillfällen att träffa andra i liknande situation. Vi vill sprida kunskap om hur barn och deras familjer kan stödjas på bästa sätt. Många har drabbats innan oss och många kommer tyvärr att drabbas. Jag tror allting blir lättare att hantera tillsammans, även om det känns väldigt tufft just nu.

Kalle - jag och barnen, och många med oss, saknar dig så vansinnigt mycket och vi kommer alltid att älska dig! Du var unik!

Frida